Harry boy.

Harry sitter i sin bilstol, mitt på golvet i vår glasveranda. Vi böjer oss ner o ler stort o säger - tänk att du kommer o hälsar på farmor o farfar. Harry ler tillbaka, vi ler ännu mer o kramar, petar, smeker, nyper o snusar in H. H. tittar stort o ler o vi ler ända upp till hårfästet.
Snart är det kaffe o saft med bulle, H. ler o vi säger- o du får inget? Nu vill storasyster E. ha H. för sig själv. Hon grabbar tag i H. o knuffar upp honom på höften, ut genom dörren o ut på gräset. Vi andra tittar ut genom fönstret o ser hur E. går hit o dit, sätter sig på en stol, pratar med H, upp igen.Vi uttrycker lite oro innifrån, -oh, akta, var försiktig! H. ler o ser nöjd ut. E. kommer in o lämpar över H. till storasyster I. Nu suckar vi lite befriande o ser den trygga o lugna famn som I. erbjuder. Vi ler. Snart nog börjar H. kinka! -Men vad... hur många tim. har gått? - eller är blöjan.... Mat är det visst. Jo, visst är han hungrig, vi ler lite snett. Flaskan är snart klar o farmor får det stora uppdraget. Väl i soffan med H. i famnen känner jag hur allt stannar, det är bara H. som girigt äter sin välling o tittar på mig med sina stora ögon o jag ler mot honom med ett litet alldeles naturligt leende.

Regn

33 mm sen igår kväll o mer i veckan blir det. Aicha, min ljuvliga Aicha det gör mig ont att se hur du lider, men du får härda ut. Efter regn kommer som bekant solsken o då blir du återigen den förföriskt vackra ros du är

Komosse

För att inte snubbla, måste jag följa mina steg på träspången hela tiden. Jag ser inget annat. Men snart gör min älskade make ett stopp o visar mig en liten, oansenlig växt, vi böjer oss ner o iaktar Sileshåret, som är en köttätande växt!
Håkan är redan blöt om byxorna o fryser, jag är torr med mina regnbyxor. En o annan krumväxt tall pockar på vår uppmärksamhet, skulle vara fint att ha i vår trädgård? Regnet har upphört o vi sätter oss på en bänk längs spången, vi hör storspoven. En järnstolpe står mitt ute på mossen, varför står den där?

Te o kaffe med bulle känns fint o regnmolnen drar förbi, det är tyst o vi njuter av att bara vara här o nu. Sen går vi vidare o jag följer spången. - Lyft blicken, säger han o det gör jag när mina fötter återigen trampar stigen mot bilen.

Morgonstig

Stigen går runt, här och där, nästan som i en labyrint. Ekar, rönnar och hasselbuskar  skuggar mina fötter, som letar sig fram mellan liljekonvaljer, smultronblom och skogsstjärnor. Svarthättans sång drilllas fram till ett par klockrena toner som vittnar om ett absolut gehör. Snart är mina fötter åter i solen och den lena värmen sprider sig uppåt i hela min kropp.
Precis läst boken "Tålamodets sten". Denna berättelse ger mig distans till mina "vardagsbekymmer" och jag inser hur fasansfullt och kärleksfulllt livet kan vara på allas vår jord, paradiset?